Det finns en bro som förenar Himmel och Jord.Den kallas för Regnbågsbron, tack vare dess många färger.

Vid denna sida av Regnbågsbron,finns ett land med ängar, kullar och dalgångar med frodigt grönt gräs.

När ett älskat djur dör, kommer djuret till denna plats.Det finns alltid mat och vatten, och varmt vårväder.

De gamla och svaga djuren blir unga igen.De som har blivit skadade görs hela igen.De leker hela dagen med varandra.

Men, det är en sak som saknas.De är inte tillsammans med den speciella personen som älskade dem på jorden.Så varje dag springer de och leker,tills den dagen kommer när någon plötsligt slutar leka och tittar upp.Nosen rycker till, öronen reses, ögonen stirrar och denna rusar så plötsligt från gruppen.

Du har blivit upptäckt.Och när du och din speciella vän möts,kramar ni om varandra lyckliga att återförenas,för att aldrig mer skiljas åt.Ditt ansikte kysses igen och igen och igen,din hand smeker åter det älskade huvudet och du tittar åter igen in i ögonen på ditt tillitsfulla djur,som så länge varit borta från ditt liv men aldrig frånvarande i ditt hjärta.

Sedan går ni tillsammans över Regnbågsbron, för att aldrig mer skiljas åt. Jag väntar på dej. Din trogna vän.

 Vid 8 i morse samlades ca 35 personer vid Coop i Katrineholm för att hjälpa till i sökandet efter Rasmus. Alla delades in i grupper med en gruppledare till varje grupp. Sen fördelades grupperna ut runt området där de sista spåren setts.

Madde och jag gick med Milou och Pyret längs med södra sidan av järnvägen där vi även gick i går eftermiddag/kväll. Vi hittade då ganska färska spår och hundarna markerade vid flera tillfällen. Eftersom vovvarna inte vet vad vi vill att de ska söka efter kan dem ju i och för sig ochså markera för olika vilda djur. Även idag hittade vi spår som troligen var sen igår. Efter ca 2 timmar kom dock det ödesdigra telefonsamtalet. SJ hade rapporterat om ett påkört djur på sydsidan av järnvägsvallen inte långt från där vi befann oss. Terrängen på den sidan var dock väldigt svårframkomlig och Madde gick själv medan jag gick med hundarna på nordsidan. Eftersom rapporten även innehöll en ganska definierad plats kunde vi snabbt ta oss närmare. Efter bara en kort stund hittade Madde en del av Rasmus täcke vilket bara gav negativa vibbar. Efter ytterligare ca 50 m hittade hon ytterligare en del. Hon hittade sedan Rasmus liggande i slänten mot järnvägsspåret. Troligen hade han blivit påkörd natten till idag eller tidigt i morse.

Trots att jag inte tidigare träffat Rasmus familj känner jag verkligen med matte Titti, mormor Anita och alla andra som kände Rasmus. Tårarna rinner när jag skriver detta men samtidigt vet jag att Rasmus kommit till hundhimlen där inga skrämmande hundar, ingen kyla eller snö/regn finns.

Som hundägare känns det otroligt bra att ha kunnat hjälpa till trots den tragiska utgången. Dock är det ju bättre att veta än att leva med ovissheten om vad som hänt.

Det positiva med hela denna hitoria har dock varit att man verkligen fått se att det finns så många engagerade människor och att man kan lita på att hjälp finns att få om det hemska skulle drabba mig själv.

Madde och jag har ju ochså fått bättre kunskap om hur våra hundar jobbar och vilka signaler vi ska vara uppmärksamma på.

Nu hoppas Madde och jag att Hund-hjälpen inte ska behövas på ett tag men är olyckan framme ställer vi naturligtvis upp. Var nu försiktiga när ni släpper era hundar, det behövs så lite för att de ska bli skrämda och då sticka. Läs gärna Maddes blogg "ToMaRos".

Kramar till alla som var med och hjälpte till. Stora kramar till Titti, Anita och Tommy. Blöta pussar från Pyret till Baltzar

Idag har det kommit in rapporter om den bortsprungna hunden i Katrineholm. Rasmus har setts vid Valla-vägen där vi tappade spåret igår. Hoppas han kommer till sans och reagerar på mattes inkallningsrop. Tyvärr blir hundar alltför fort skygga och förvildade så det är inte lätt. Håll tummarna!!!!!.

Tyvärr måste man ju jobba ibland och denna vecka är min långa vecka så stämpelklockan väntar in mig varje dag. Idag lyckades jag dock komma hem i tid. Börjar lära mig att begränsa mina patientbokningar och att inte vara för snäll när kollegor frågar om tider.

Tänk om jag vetat hur mitt yrke skulle utvecklas när jag för 25 år sedan bestämde mig för att bli arbetsterapeut. Då tränade man med hjälp av hantverkstekniker vilket var och är mitt stora intresse förutom familjen och hunden. Nu är alla gamla terapilokaler borta och även i samhället minskar kunskapen om och intresset för hantverk. Jättesynd tycker jag.

Nu kom dottern och mannen ut i köket och de ska träna dans. Gissa om det är en syn för gudar. Dottern ska tillsammans med alla övriga niondeklasser i kommunen ha en danskväll imorgon så nu gäller det att träna.

Nu ska jag sticka några varv på hundtröjan till Whippeten Milou. Jag gör om ett borderterriermönster och vi får se om det passar. Natti, natti

Nu har jag och Pyret precis fått i oss lite mat. Har varit ute och spårat efter den försvunna whippeten idag igen. Lyckades flexa ut tidigare från jobbet för att kunna söka så mycket som möjligt i dagsljus.

Matten hade fått indikation på att hunden kunde ha dragit sig mot ett friluftsområde utanför Katrineholm. Efter ca 2 timmars sökande i det området utan några markeringar från hundarna kom dock ett tel samtal som berättade om blodiga tassavtryck i samma område som vi sökte av i förrgår. När vi skulle förflytta oss hade vi dock tappat bort en av tjejerna som var med och sökte, sagt och gjort fort tillbaka dit vi senast setts utan framgång. Efter en stund kunde vi dock återsamlas vid bilen, vi hade gått om varandra.

När vi kom ner mot stan visade det sig vara väl markerade blodspår. Pyret blev först ut eftersom hon är väldigt duktig på blodspår. Hon blev lite stressad i början av att det var mycket folk omkring henne men när hon sen fick gå själv blev det en faslig fart. Hon spårade säkert bortåt 2 km innan hon tappade spåret vid stora Valla vägen. Jag tror inte jag sprungit så här mycket sedan jag tränade orientering för 25 år sedan. Milou fick ta vid men det gick inte att få upp något riktigt säkert spår eftersom det passerar så mycket bilar på vägen. Vi sökte lite kort längs några småvägar men det hade blivit rejält mörkt.

I det här läget började dessutom  min underbara bil att krångla. Den har en liten egenhet att lägga av lite nu och då. Har haft den på verkstad flera gånger men de hittar ingenting. Som tur är får man bara vänta några minuter så startar den igen, men några minuter känns i såna här situationer som evigheter. Finns det nån läsare som har tips tages det emot tacksamt, vår bil är en V70-02.

Tror inte jag behöver gå någon längre tur med Pyret ikväll, hon snarkar redan i sin korg och jag ska nog snarka in tidigt även jag. Håll alla tummar ni har för att Rasmus blir upphittad eller hittar hem själv. Natti Natti

Måndag morgon usch! Visserligen är jag ledig på måndagarna men då ska man hinna ta itu med allt tråkigt. Vi dvs jag och hunden tog en liten sovmorgon. Vi är båda ganska möra efter att i går i över tre timmar varit ute och spårat efter en bortsprungen hund. Madde och jag hade precis bestämt oss för att starta "Hund-hjälpen" för bortsprungna hundar och mail hade gått ut. Vet inte om Madde hade hunnit ifrån datorn när första samtalet kom. En bortsprungen Whippet som varit borta över ett dygn. Visserligen var det inte i vår kommun men självklart åkte vi. Vi och våra hundar ägnade sedan över tre timmar åt att spåra. Varken Pyret eller Milou vet ju exakt vad de spårar efter men kommandot "spåra hunden" får dem att börja söka. Vi kunde snabbt konstatera vilka områden som var totalt ointressanta och fick indikation på att hunden sökt sig från skogen och in motm stan. Tyvärr är det inte lätt att spåra i snårskog, vattensjuk mark och beckmörker och till slut blev vi tvugna att ge upp. Matten fick placera ut mat och täcke på det ställe där Milou markerat mest och sen får man hoppas på det bästa. En förhoppning är ju att någon idag får syn på honom på väg till jobbet eller liknande. Gårdagen inbjöd ju inte till några långa sköna promenader direkt. Det är ju bara vi hundmänniskor som måste ut i småregn, blåst och halka.

Nu ska jag försöka övertyga Pyret om att solen skiner  och att det är varmare ute än under min yllefilt i sängen så att vi kommer iväg ner till hundklubben. Vi har öppet hus varje måndag förmiddag för daglediga och då kan man göra lite vad man själv känner för. Idag blir det nog bara en grupp promenad för vår del. Pyret fick ju en hel del träning i lördags och hör och häpna momentet "sagt ord gäller" som Inki introducerade fungerade på Pyret. Igår när dottern fick födelsedagsgäster fick jag Pyret att sitta kvar i min säng och inte rusa till dörren för att hälsa. Hon meddelade hela tiden sitt missnöje men satt kvar. Familjen trodde att jag knutit fast henne men så var inte fallet. Gästerna tyckte det var jätteskönt att få komma in, ta av sig och sen i lugn och ro hälsa på hunden.

Nähä, nu får jag sätta fart. Vi hörs

Lördag kväll. Hela dagen har jag varit på kurs i lydnadsträning för hundar. Kursledare var den kända lydnadsinstruktören Inki Sjösten. Ett 25-tal av klubbens instruktörer och styrelsemedlemmar var med. Inki kan verkligen förmedla sitt budskap och det blev många AHA-upplevelser samtidigt som man fick bekräftat att andra saker man gjort faktiskt är "rätt", om man nu kan tala om rätt och fel i hunduppfostran. All träning måste ju gå ut på att din hund ska älska det ni gör tillsammans annars blir det inget bra resultat. Pyret fick hänga med eftersom hon fortfarande inte börjat löpa (Attans hund, att hon ska dra ut på det hela bara för att vi väntar på att få para henne. Kanske retas hon med matte eftersom vi talat om för henne att hennes älskling, whippeten Milou inte ska få bli pappa fniss!). Hon skötte sig dock kanonbra på träningen och det märks att hon varit med mycket ute på olika aktiviteter. Sista tiden har vi tränat mycket passivitet eftersom hon varit väldigt mattekär och också talat om det högt och ljudligt varje gång jag bundit upp henne och avlägsnat mig. Idag såg jag att jag fått lön för mödan, hon satt bunden i en i övrigt helt tom tennishall utan att säga ett pip, alla kursdeltagare befann sig på läktaren för teorigenomgång. Hon brydde sig inte heller om att en 2,5-årig kille som var på kursen med farmor trots tillsägelse sprang fram till henne och ville hälsa och klia henne. Jag fick hjärtat i halsgropen eftersom Pyret inte är särskilt van vid små barn och dessutom var bunden och inte kunde komma undan.

I natt ska jag iväg och köra "taxi", kompisarna är på galej i stan och när jag ändå skulle ut och åka sent tyckte dottern att hon kunde gå på hårdrockskonsert eftersom jag ändå skull köra. Förstår mig inte på dagens hårdrock men det är nog bara att inse att man är för gammal. Tacka vet jag då Brandsta City Släckers som kompisarna skulle på. Måste ju vara obligatoriskt för Kajan eftersom han är brandman.

För att orka åka i natt la jag mig tidigt men vet man att man måste sova är det ju stört omöjligt, tänkte att lite bloggande skulle göra susen men nu är jag ännu piggare. Får ägna lite tid åt genomgång av foton till hemsidan istället. Godnatt kramar till er alla!

Äntligen en lugn stund för mig själv så att jag kan blogga. Förstår inte vart tiden tar vägen. Jobbar ju deltid så egentligen borde man inte ha något att skylla på. Huset vi köpte av svärfar tar dock mycket tid till renovering och eftersom maken står för det blir det annat över till mig. Vi har i alla fall inte behövt skriva till arga snickaren för att komma igång. Härom kvällen var dottern och jag en sväng till Norrköping. Hon ska delta i något som heter Sportlovsorkestern med Norrköpings symfoniorkester och nu var det upptaktsträff. De flesta deltagarna kommer från Östergötland och så några st från Katrineholms kulturskola. Det är fascinerande att se gymnasiekillar i sk svartrocksstil och med dreadlocks komma inklivande med en fiol eller cello på ryggen. Alla dessa ungdomar (ifjol 78 st) väljer att tillbringa sportlovet med att spela klassisk musik i en symfoniorkester. Två konserter planeras med en proffesionell dirigent, (Motala 20/2 och Norrköping 21/2). Att åka hem blev dock en upplevelse jag inte vill veta av igen. Det var glashalt och det frös på snabbt 50-60 km/h var högsta möjliga hastighet i ca 8 mil.

Igår hade jag precis satt mig vid datorn när en väninna i hundklubben ringde. Hennes 13 år gamla storpudel hade rymt i samband med att hon var på klippning. Eftersom hon inte bor i Vingåker och hennes ålder var det ju jätteviktigt att hitta henne. Dottern och jag tog hunden och tillbringade sen ca 2 timmar ute och letade. Ringde in Madde som kom med sin Whippet Milou. Han har letat bortsprungna hundar på klubben förut och visade ganska snart inom vilket område hon troligen befann sig och till slut fick en som hjälpte till syn på henne och matte kunde kalla in henne. Ingen annan kunde komma i närheten. Men slutet gott!!!!.

I helgen ska jag på kurs på klubben jiipiii! Vi ska få lära oss mer om lydnad av Inki Sjösten. På söndag ska vi fira dotterns 16 års dag, dags att låsa in bilnycklarna!.

Igår hade vi besök från Eskilstuna. En kompis som bodde här förut och hennes man. De hade med sig sina 2 hundar. Två blandisar, jättesöta. Den ena en vuxen tik som heter Bea och sen lilla Torsten 15 veckor. Pyret gjorde som hon brukar och började genast uppfostra valpen som blev jätteskraj, efter ett tag tyckte hon dock att han lärt sig och då blev det full fart på leken. Jättekul att ha en tik som accepterar andra vuxna tikar utan problem.

Igår blev min hund misshandlad. Vi åkte ner till hundklubben i god tid inför tipspromenaden men när vi kom var vi själva. Naturligtvis hade jag glömt nyckeln till lokalen. Passade istället på att släppa lilla odjuret lös en stund. Vi gick längs med ån när hon blev jätteintresserad av en hög med löv. Innan jag hann säga flasklock hade hon rullat sig i högen men när hon var klar såg hon inte smutsig ut så man kunde dra en lättnadens suck. När vi kom in i klubbhuset upptäckte vi dock att vår hund spred en odör som inte var av denna världen. Det gick inte att ha henne inne. När vi skulle åka hem fick vi veva ner rutorna i bilen. Väl hemma började misshandeln. Pyret avskyr att duscha, att dessutom bli schamponerad och sköljd 3 ggr tyckte hon var pest. Efter torkning rusade hon runt i hela huset och försökte fixa frisyren. Vid kvällspromenaden kröp hon längs med staketen, hon verkade skämmas över sin nya doft och frisyr. Så här i efterhand har vi nog kommit på vad hon rullade sig i, i vår å har vi små charmiga bävrar och det finns en anledning till att man säger att det luktar bäver tro mig. I morse var det dock som tur är bortglömt. På fm tränade vi lydnad. Ibland tror jag det är bra att göra uppehåll för idag hade polletten trillat ner både vad gäller läggande och ställande under gång samt fotgående både med koppel och vid fritt följ. Under eftermiddagen hade jag julgransplundring. Någon dans runt granen vart det inte för barnen. Istället fick de dansa runt strykbrädan och para ihop strumpor. Jag har en halv kasse med udda strumpor och idag när jag klagade över att tvättmaskinen äter strumpor säger maken att de paren som saknades hade han slängt för de var trasiga, jag trodde jag skulle få hjärnblödning. Ibland undrar man hur han tänker, udda strumpor kan vara bra att ha. Undrar hur många enbenta med strl 43-44 vi har i familjen.

Natti natti!

Hoppsan vart har denna lördag tagit vägen. Det enda som hänt med tvätten är att hunden kommit på att ren tvätt är jätteskönt att bädda ner sig i. Tror hon blev sur på mig när jag tog HELA tv soffan i anspråk för att titta på min favoritsport nämligen backhoppning. Ingen här hemma förstår mitt intresse för denna sport men i tonåren hade vi tillgång till två hoppbackar hemma i Hede. Det var absolut förbjudet att gå upp i tornen och ännu mer förbjudet att hoppa men förbjuden frukt smakar ju bäst. Vi hoppade i lilla 25-meters backen med slalomskidor, konstigt att man sitter här och bloggar egentligen eller ochså är det pga alla smällar man tog emot då som man ger sig på sånt här vem vet? Tur att föräldrarna inte vet allt. Avslöjade tex bara för ngt år sedan för min mor hur det gick till när jag bröt armen. Hon har i 30 år trott att jag halkade på gården hemma när jag i verkligheten ramlade från läkarstationens garagetak. Det var även det ett förbjudet område. Pappa var inte särskilt glad för naturligtvis var vår läkarstation stängd utan närmaste ställe var Funäsdalen ca 7 mil bort. Väl där blev beskedet att vi var tvugna att åka till Östersund istället 21 mil åt andra hållet. Efter gipsning etc hem 14 mil. Släng er i väggen alla som klagar på långa resvägar till sjukhus här i mellansverige. När man tänker tillbaka på vad man själv gjort känns det nog egentligen rätt bra att ungarna helst ägnar sig åt datorn. Har i alla fall gjort tipsfrågor till morgonsdagens tipspromenad på hundklubben. Svaren kan säljas dyrt till medlemmar som hinner läsa bloggen före 11.00 imorgon. Fniss