Nu har vi kommit till orsaken till mitt långa blogguppehåll.

Det helt ofattbara. Vi fick idag ett telefonsamtal som vände upp och ner på hela familjen, inget kommer någonsin att bli detsamma. Barnens kusin, min systerdotter hade dött på morgonen. Hon hade dött i sin pappas armar i vad som eventuellt var en överdos av heroin alternativt att hennes kropp inte orkade mer eftersom den pga. droger var otroligt nergången. Marie hade en strulig tonårsperiod med olika typer av missbruk. Sista tre åren hade hon vad vi visste dock varit helt ren.  Hon har skött sitt jobb som personlig assistent till en gravt handikappad pojke. Hon hade en jättefin välskött bostadsrättslägenhet och det fanns absolut inga klagomål från grannar. Hon hade sin lilla hund Nesta som hon verkligen älskade.

Under våren blev hon arbetslös och med det följde tydligen en känsla av misslyckande och utanförskap som hon inte klarade av att tackla. Tydligen hade hon börjat om med droger nu under sommaren men bara någon vecka innan hon dog hade hon berättat för sin mamma och pappa och bett om hjälp. Det var också därför hon var hemma när hon lämnade oss. Hon började sitt liv i pappas famn och somnade även in där. 

Ett par veckor innan det här hände träffade Johanna sina kusiner tillsammans med mormor. De var ute på restaurang och åkte sen hem till mormor och drack kaffe. Johanna skrattade och pratade massor med sin favoritkusin. Johanna hade ett armband som Marie blev väldigt förtjust i. När kusinerna skildes sa Marie att de var tvungna att ses snart, vi har pratat om att det var Maries dröm att de skulle ses och att hon då kände sig uppskattad som storkusin.

  Johanna slog in armbandet, Marie skulle fylla 24 år samma vecka som hon dog. Paketet ligger kvar hos mormor men Johanna kommer att ta med det hem när vi åker på begravningen för nu betyder det så mycket mer för henne.

Jag har väldigt svårt att förstå vad som hänt. Jag har följt Marie sedan hon var 10 dagar gammal. Åkte då till syrran och hjälpte henne några veckor eftersom det var mitt i skörden för min svåger och Marie var född med en infektion som gjorde att hon inte var så jättepigg i början. Jag och mormor har alltid månat lite extra om henne, hon var ju första barnbarnet/syskonbarnet. Under hennes struliga tid försökte jag att hjälpa henne och jag tror att hon kände att hon alltid kunde ta kontakt om hon behövde.

När jag fyllde 40 kunde Marie inte komma pga. jobbet men hon hade köpt en egen present, inte gått ihop med sina syskon utan den skulle vara bara från henne. Till min älskade Moster Kina stod det på kortet och det var en jättefin vas översållad med hjärtan. Den presenten talar nu om för mig hur mycket jag nog ändå betydde för henne. Den står alltid framme, nu fylld med kärleksört.

 Jag tror att Marie nu fått ro även om vi andra lämnas med ett otroligt tomrum.

Ibland när sådant här händer tänker jag på min mormor Henny och vad hon sa till mig sista sommaren hon levde, jag var 17 år och var anhörigvårdare för henne eftersom hon var gravt hjärtsjuk. Hon sa att varje människa när de föddes hade en bestämd tid på jorden och det spelade ingen roll om man försökte ändra på det. Mormor hade bestämt sig att fira min mammas 50-års dag sedan ansåg hon att hon gjort sitt här på jorden. Mamma förberedde dock att mormor skulle flytta hem till oss efter sommaren men dagen innan mormor somnade in för gott sa hon till mig att jag skulle be mamma sluta planera för flytten. Under den följande natten somnade mormor in lugnt och stilla.   Det var nog efter den sommaren jag bestämde mig för att ägna mig åt något inom vården.

                                                  Sov nu gott lilla Gumman!

                                           Våra minnen finns i våra hjärtan för evigt.